Vägen Rusgården – Nyhyttan – Risshyttan – Marken
Sedan många år har det funnits en kommunikationsled mellan Rusgården och Marken. Sannolikt färdades man genom de nuvarande byarna långt före Gustaf Wasa’s tid. Den här sammanställningen omfattar endast den sentida historien om vägföretaget Rusgården – Risshyttan – Marken i Silvbergs socken och grundas på många skrivelser och protokoll.
I vissa fall har dock egna slutsatser dragits. I de fall litteraturkällan angivit titel på person har titeln även tagits med i denna sammanställning.
Den nuvarande driftorganisationen, vägsträckningen och utformningen fick sin grund den 1 november 1943 då Gösta Åberg hos länsstyrelsen ansökte om vägdelning på sträckan Marken till Nyhyttan. Man kan i ett senare yttrande av statliga vägförvaltningen läsa att ”vägen är i ett mycket dåligt skick och kan endast med svårighet trafikeras med bil”. Detta var säkert ett av skälen till Gösta Åbergs ansökan.
Den 27 december 1943 fick distriktslantmätaren Gunnar Hedin i uppdrag att verkställa förrättning av väg från Marken till Nyhyttan. Han kallar till ett sakägarmöte i sockenstugan i Säters stad den 17 oktober 1944. På detta möte framförde flera, däribland Erik Gustafsson, att förrättningen även borde omfatta sträckan Nyhyttan – Rusgården. Det nya förslaget till sträckning och de av lantmätaren föreslagna andelstalen föranledde många och långa diskussioner och sammanträden. Av ett protokoll daterat den 25 oktober 1949, alltså fem år efter första sammanträdet, kan man utläsa att det fortfarande är problem att skapa ett vägföretag. Jägmästarna Harry Rülcker, som företrädde Risshytte Bruks Aktiebolag och Nils Forsling, som företrädde Domänverket, framförde att allt virke transporterades på vägsträckan Risshyttan – Marken. Av detta skäl önskade de inte deltaga i vägföretag, annat än på denna sträcka. Professor Bo Kalling och dåvarande ordföranden i Silvbergs kommunalfullmäktige, Karl Lindgren, menade att det var en självklarhet att vägföretaget skulle omfatta hela sträckan Rusgården – Marken. Karl Lindgren framförde att han hade för avsikt att motionera i kommunfullmäktige om ett betydande kommunalt anslag till vägbyggnation men att detta förutsatte att en vägsamfällighet bildades för hela sträckan Rusgården – Marken.
Efter denna utfästelse gick förhandlingarna bättre. Redan den 21 november samma år hölls ett nytt sammanträde i Nyhyttans skola. Ombuden för Risshytte Bruk och Domänverket framförde nu att man godkände vägsträckningen och andelstalen, allt under förutsättning att Silvbergs kommun beviljade ett anslag om 10.000 kronor.
Ett beslut om att bilda en vägsamfällighet togs på ett av förrättningsmötena, närmare bestämt den 17 december 1946 i skolhuset Bondhyttan. Av förrättningsprotokollet kan man utläsa att ”sakägarna förklarade sig sinnade att bilda vägsamfällighet för handhavandet av den gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter”. Denna dag valdes för första gången en styrelse som kom att bestå av: ordförande: jägmästaren i Garpenbergs revir, Erik Hallström, samt ledamöterna: jägmästaren Harry Rülcker, Risshyttte Bruks Aktiebolag, lantbrukaren Gösta Åberg, lantbrukaren Erik Gustafsson och sågverksarbetaren August Good.
Till den 7 januari 1950 hade sakägarna återigen kallats, nu till Johanssons och Jakobssons gård i Västerviken. Här kunde Karl Lindgren nu meddela att Silvbergs kommun beslutat att lämna ett bidrag om 10.000 kronor till vägbyggnation. Nu var skillnaderna i åsikter mellan sakägarna så pass små att distriktslantmätaren beslutade att fastställa föreliggande förrättningshandlingar och avsluta förrättningen och därmed bilda Rusgården - Markens vägsamfällighet. Drygt sex års arbete var därmed avslutat för distriktslantmätaren Gunnar Hedin.
När nu en vägsamfällighet bildats, skulle vägen förstärkas och byggas om enligt vägförvalt-ningens förslag. Om bildandet av samfälligheten varit besvärlig så var det intet mot vad vägbyggnationen skulle bli. I november 1956 skriver Karl Lindgren, dåvarande sekreterare och kassör i föreningen, så här i ett brev till övriga i styrelsen: ”Det tycks aldrig bli nog med besvärligheter med denna vägbyggnad.”
Under vintern 1948 –1949 hade vägförvaltningen utfört en förstudie av om- och nybyggnation av vägen. Enligt vägförvaltningens kostnadsberäkning skulle vägen komma att kosta 103.900 kronor. Detta inkluderade en bro över vattendraget mellan sjöarna Stensjön och Övre Risshyttesjön. Bron prutades bort i ett tidigt skede och skulle ersättas med vägtrummor, så kallade Domnarvsrör. Med en längd på 5948 meter, var således produktionskostnaden 17 kronor och 47 öre per meter. Föreningen sökte högsta möjliga bidrag, 60% av den beräknade kostnaden vilket blir 62.340 kronor. Med ett kommunalt bidrag på 10.000 kronor skulle det återstå drygt 30.000 kr att fördela på sakägarna enligt andelstalen.
Förslaget till om- och nybyggnad baserades på att vägen i huvudsak skulle ha sin befintliga sträckning. Dock med två stora förändringar; dels skulle vägen komma att flyttas från södra till norra sidan av Clas Jakobssons gård i Västerviken (nuvarande Lindströms), dels skulle vägen flyttas från Per Erik Anderssons gårdsplan och rakt västerut, i Nyhyttan (nuvarande John Adolfssons). Med dessa förändringar skulle vägen få en rakare linje och mindre branta backar.
Under sommaren 1950 infordrades anbud och under hösten samma år utfördes en utvärdering. Det billigaste anbudet lämnades av AB Vägförbättringar. Anbudet var på 123.468 kronor. I det lämnade priset ingick sprängning av 244 kbm berg.
AB Vägförbättringar fick uppdraget att utföra arbetet och det skulle påbörjas snarast våren 1951 och vara färdigställt den 1 oktober samma år. På grund av mycket regnande denna höst blev arbetena försenade och kunde slutföras först i juni 1952. Den 25 juli 1952 slutbesiktigades vägen utan anmärkning. Detta datum kan därför anses vara det officiella datumet för vägens färdigställande.
Den totala slutsumman för vägarbetena stannade på 154 878 kronor och 73 öre. Det främsta skälet till merkostnad var att bergsvolymen som måste sprängas uppgick till 1717 kbm.
För byggande av vägen lyckades styrelsen utverka ett utökat statsbidrag och totalt erhölls 89.100 kronor i statsbidrag.
Istället för 30.000 kronor skulle nu 65.000 kronor fördelas på andelsägarna. Detta medförde att flera andelsägare överklagade uttaxeringen till Länsstyrelsen som avslog överklagandet och fastställde styrelsens förslag till uttaxering. En medlem hotade även att stämma styrelsen för egenmäktigt förfarande men efter korrespondens mellan advokater fullföljdes aldrig hotet.
Vägarbetena orsakade flera skador på vattenförsörjningen. Hos Per Erik Andersson i Nyhyttan rasade brunnen, hos R. von Seth i Risshyttan frös vattenledningen sönder då den nära nog blottlagts i samband med att vägnivån sänkts. Den i skrivelser och kanske ekonomiskt mest omfattande skadan, inträffade hos arrendatorn Algot Forsman i Västerviken. Ägare till gården var Clas Jakobsson och Ehrenfried Johansson. Den 5 november 1951 meddelade fabrikör Jakobsson att vattnet i brunnen minskat kraftigt och att vägsamfälligheten skulle vidta åtgärder för att avhjälpa vattenbristen. Föreningen uppdrog åt den statliga lantbruksingenjören Arvid Danielsson, att utreda förhållandena kring brunnen.
Utredningen gav inget entydigt svar varvid föreningen avslog ekonomiska yrkanden från ägarna. Nu började skrivelserna mellan föreningen, ägarna, jurister och advokater. Man kan i efterhand se att föreningen hade tillgång till mycket kunniga jurister genom Domänverket och Wikmanshytte Bruks AB. Ärendet tog lång tid och 1956 avlider ägarnas advokat varvid ärendet måste tas om. Först den 15 mars 1961 godtar båda parter en uppgörelse som går ut på att föreningen utbetalar 1000 kronor i skadestånd. Efter nära 10 år och minst 24 protokoll-förda skrivelser var tvisten över.
Vägen mellan Säter och Smedjebacken ansågs redan på femtiotalet vara i ett mycket dåligt skick. Så här beskriver Karl Lindgren den allmänna vägen i en skrivelse till Vägförvaltningen ”den gamla, smala och krokiga vägen mellan Ingvallsbo och Säter”. Eller som Vägförvaltningen uttrycker det i sitt svar om vägens kvalité: ”såväl plan som profil är mindre tillfredsställande”. När nya vägen från Rusgården via Nyhyttan och Risshyttan till Marken stod klar, valde många denna väg istället för den allmänna vägen över Silvbergs gruva. Detta medförde ett ökat slitage på vägen, varför samfälligheten sökte och beviljades ett utökat underhållsbidrag. Det utökade bidrag drogs in i början av sextiotalet då den nya allmänna vägen mellan Ingvallsbo och Säter stod klar.
Som en avslutning kan nämnas att 1951 kostade en normal plogning 27 kronor och 65 öre.
Nyhyttan den 6 juli 2002
För sammanställningen.
Mats Jonsson
De senaste nyheterna
Årsmötet genomfört
Årsmötet genomfördes den 27 april med sedvanliga ärenden.
Årsmötet beslutade om Läs mera...
- - - - -
Tonnagebegränsningen upphör
Idag är vägen i så bra skick, efter vinterns tjällossning, Läs mera...
- - - - -
Träd över vägen
Idag blåste en gran ner över vägen i början av Läs mera...
- - - - -
Mera nyheter
De senaste dokumenten
Endast delägare har tillträde till dokumenten
- - - - -
Årsmötesprotokoll 20250427
- - - - -
Årsmöteshandlingar 2025
- - - - -
Styreleprotokoll 20250303
- - - - -
Mera dokument